Och redan nu börjar ångesten komma krypande inför en ny vecka.
5 dagar när jag ska hoppa till varje gång telefonen ringer, och om det är skyddat nummer får jag hjärtklappning så jag knappt hör vad jag tänker.
5 dagar när man går med stor vånda till postlådan……………………
Det är så det är att leva med “ihop” med F-kassan.
Kommer inget samtal eller brev så börjar ångesten stegras inför nästa dag. För då vet jag att det är en dag närmre det där brevet eller samtalet.
På fredags kvällen slappnar man av lite och man lyckas hålla ångesten på en lägre nivå.
Men då är man så utmattad efter en vecka med konstant ångest och spänningar så man sover bort nästan hela helgen.
Och sedan så här fram på söndags eftermiddagen så börjar allt stegras igen.
Är det detta som är livet???
Ska mitt liv se ut så här för en lång tid framöver???
OM det är så orkar jag inte vara med längre. För det är inget värdigt liv jag lever.
Jag fattar inte att det ska vara så svårt att fatta att dom gör folk sjukare med sina “metoder”.
Man får ju inte en chans att läka ihopa när det ska slitas och dras i en hela jävla tiden.
Jag har levt med denna press under mer än ett år nu. Och nu är jag total sänkt.
Jag är ner slagen i skosulorna …………………………. jag är nu i MINST lika dåligt skick som jag var när jag först blev sjuk för närmre 15 år sedan.
Det känns som om jag sitter fast i en giljotin och bara väntar på att bilan ska falla. Jag vet ATT den kommer att falla men inte NÄR!!
Och det tar musten ur mig och gör mig ännu sämre.
Och det leder till mer piller som ger mer biverkningar och nya piller för biverkningarna och så är cirkusen igång.
Försäkringskassans nya “slagord” borde vara samma som Hitlers: “ARBEIT MACHT FREI”!
För det är bara de friska som undkommer deras “metoder”.
Jag bara väntar på den dagen det kommer gas ur duschen istället för vatten!! Och med detta tempot dom kör i så är det nog inte så långt borta!
augusti 24, 2008 at 4:57 e m
Tack för din snälla kommentar! Jag är för närvarande utomlands, men kommer att lägga dig i vår länklista när jag kommer hem och cirka en månad. Då har jag också tid att läsa mer vad du skriver om.
Kram, så hörs vi!
september 16, 2008 at 9:02 e m
F-kassan är så enerverande krångliga. Jag skulle anmäla min sjukdom till dem för det stod i pappret de skickade mig att jag måste göra det om inte min arbetsgivare gjort det, men en snorkig kvinna svarade mig att det är arbetsgivarens uppgift & jag får inte någon sjukpenning förrän mitt jobb anmält min sjukdom till dem. Så nu går jag utan pengar. Inte särskilt roligt när man inte bara har hyra utan också lån att betala…
Jag vet hur nattsvart det kan kännas & det är för djävligt att ha det så. Det suger. Men det finns säkert hopp för dig också även om det antagligen är en klen tröst. Hoppas att du kan hitta en stråle hopp att hålla fast vid. Även om ditt liv inte känns som ett värdigt liv betyder det inte att det inte är värt att leva, eftersom det finns en chans att det kan bli bättre. Jag tror säkert att du förtjänar att leva. Men det är hemskt att samhället behandlar somliga människor illa från det att de föds. Först genom att människor misshandlar, mobbar eller våldtar & andra människor blundar för det. Sedan genom att psykvården, Försäkringskassan & regeringen gör det surt för de människor det gått snett för. Jag har också upplevt att man bara blir sämre av den så kallade vården & att myndigheterna drar ned en i skiten ännu mer. Men någonstans hyser jag ett hopp om att det kan bli bättre. Speciellt nu när jag skall flytta. Kanske finns det bättre mottagningar här. Kanske inte. Det återstår att se, men jag vill inte ge upp förrän jag testat mer än jag gjort härvidlag.
Hoppas att du har det bättre snart.
Mvh,
Candy